Novell nr. 1
av: Martina Killander
Att bara vilja sova
Hanna vänder sig om på andra sidan och stryker några svettiga hårlockar ur ansiktet.
Jävla mardrömmar.
De gör henne trött. Inte ens på natten kan hon slappna av.
Hon trycker på snooze- knappen och avbryter det hysteriska ringandet.
Hanna är skoltrött, mycket skoltrött.
Det började krypa fram nu denna första termin i åttan.
Hon och Anton gjorde slut, hon sänkte sig i alla ämnen utom möjligen musiken, och som pricken över i:et kom rökningen. Hanna är fast, och innerst inne,
under all ignorans och likgiltighet hon väljer att visa världen, hatar hon det.
Att bli beroende av rökning är inget hon drömde om som liten.
Skulle någon som inte känner henne se ett foto på henne i början av sjuan och ett nu,
skulle denna någon inte känna igen henne.
Då var hon liten och nätt med lång, blond lugg, flätor, kläder från H & M barn och till och med en liten glugg i övre tandraden. Vad har hänt med henne?
Borta är hennes oskuldsfulla ansiktsuttryck och det ständiga, men alltid lika ärliga leendet. Det har brutalt ersatts av en tung kropp som för även henne känns som någon annans, svart blick och likgiltighet. Hanna erkänner sig besegrad av den lilla mekaniska burken vid sänglampan och sätter sig långsamt upp.
Hon noterar att T-shirten hon sovit i under några veckor stinker svett och rök. Jaha.
Hon drar på sig en tjocktröja, gräver lite i skrivbordslådan, sticker fötterna i sin pappas gamla,
fula tofflor och går ut på balkongen.
Hanna blåser sakta ut röken samtidigt som hon blickar ut över hålan hon blivit placerad i.
Deprimerande. Inte en själ ute. Någon hund skäller bortifrån parken.
En dag ska hon dra härifrån. London kanske, om hon har råd.
Hon kastar vad som är kvar av cigaretten ner på gatan och går in i värmen igen.
Öppnar kylskåpet, fullt som vanligt. Felix ketchup och Bregott.
Hanna blir trött bara av att se det. Trött av sina föräldrars hyperaktiva personligheter.
Allt är alltid perfekt. Eller, det är åtminstone målen med deras liv.
Vad gör de egentligen bortsett från att städa, handla och hjälpa sina barn med skolan? tänker hon. Hanna plockar ut mjölken ur kylen, häller i en näve flingor.
Telefonen ringer, det är en säljare.
Hanna lyssnar ett tag på det tomma pratet, och tänker på vilket misslyckat liv säljaren har.
- Jadu Hanna, vet du vad, Hanna? Du svarar inte, Hanna, men jag är säker på att du är där, Hanna. Lyssna nu, Hanna, är din lilla mamma eller pappa hemma kanske?
Hanna lägger på luren och tar med sig frukosten in på rummet.
Flingorna är blaskiga, genomträngda av mjölken.
Hon ställer ner tallriken på golvet, Mimmi känner genast doften och kommer in för att äta.
Hanna skriver snabbt ett mail till skolan från sin mammas adress,
tar av sig tofflorna och somnar om.
DIN FAVORIT?
**************************************************
Novell nr. 2
Av:
Zack
Kattungen!
Min farmor var alltid noga att påpeka att vi barn ska låta andras kattungar vara ifred, klappa dom gärna men inte mer än så. Gör vi inte det så kan någonting otäckt hända, sa farmor. Vi hörde på men brydde vi oss om vad hon sa? Nå INTE. Kattungar är ju så söta så man kan bara inte låta bli.
Vi var väldigt nyfikna, som barn är och frågade liksom vad är det hemska som kan hända egentligen och farmor förklarade. Ja, ja, sagor är till för barn tyckte vi om hennes varning.
Åren gick och man glömde farmors berättelse. En natt så promenerade jag hemåt genom byn och på ett staket stolpe såg jag en gullig kattunge. Jag gick fram till den lille och smekte den över ryggen och kliade den bakom örat. Kissen kurrade och spann så belåtet att jag tog den i min famn och satte mig på trottoar kanten. Jag gullade med rackaren och vi lekte länge.
Jag tänkte på min dotter och hur glad hon skulle vara om hon skulle få en så gullig och lurvig kisse misse. Tittade på klockan och såg att hon redan har passerat midnatt. Jag funderade ett tag till och till slut intalade jag mig att; om det var någon som ägde denna söta kattunge skulle den då inte vara ensam här ute så sent på natten. Man ska bry sig och vara rädd om sina älsklingar. Det skulle i alla fall min tös där hemma göra!
OK tänkte jag, denna lilla rackare ska få ett hem där den blir älskad och ompysslad. Jag lyfte kattunge i min famn igen och började gå hemåt.
Efter ett tag så slutade kissen att spinna trots att jag kliade den och smekte den hela vägen. Tyckte att den har somnat och kikade ner på den. Min blick möttes av ett par gröna ögon som sakta började ändra färg till först svagt rosa för att till slut bli helt röda och olycksbådande.
Jag kände hur jag ryste ändå in i märgen och försökte släppa kattungen på marken. Det gick inte för den lilla, nu inte så rara kattunge längre borrad sina vassa klor djupt i mina axlar. Kattens huvud började ändra form och jag till min förskräckelse började se den förvandlas till en ruskig kvinna. Framför mig såg jag mer och mer hur katten började ta en riktig människas form..
Jag kände dess heta andedräkt i mitt ansikte, det luktade död och förruttnelse. Till slut tittade jag in i ögonen på en fruktansvärd best som höll mig stadigt i sitt grepp. Jag försökte befria mig och tog tag i tassarna som nu var ett par håriga och starka händer med sillvassa klor.
Använd båda händer tänkte jag och gjorde så. Lyckades ta bort den ena handen och mitt blod forsade från såret av de vassa klorna. Nu andra handen tänkte jag. Samtidigt som jag tog tag i bestens andra hand kände jag hur hon satte sin lediga hand på mitt bröst. Obeskrivlig smärta spred sig i min kropp. Hon tryckte sakta ut sina klor och jag kände hur detta helvetes klor söker sig djupare och djupare mot mitt hjärta. Mina tårar rann och jag bad för mitt liv men greppet blev bara starkare och starkare. Sakta avtog smärtan och jag minns att jag tänkte medan livet sakta lämnade min kropp: Farmor, kära farmor varför lyssnade jag inte på dig!
DIN FAVORIT?
***********************************************************
Novell nr. 3
Av:
Ängeln
Skändad
Suckande sänkte sig solen ner från himlen och blandade sig med havets vågor i en sprakande färgsymfoni.
Månen log sitt vanliga leende, men smärtan ville inte ge vika.
De glödande vågorna sköljde över hennes fötter och månskenet fick hennes skugga att växa.
Inombords växte bara smärta och hat, så svart att inget mörker kunde vara mörkare.
Hon hade fått nog och gett upp. Det fanns inget kvar.
Ingen kraft och ingen glädje, bara det allt mer växande modet att långsamt steg för steg närma sig djupet och det oåterkalleliga slutet.
Det var så nära nu, så nära att hon nästan kunde ta på det.
Hon vill sträcka fram handen och låta det långsamt dra henne utåt och nedåt.
Så djupt ner att ingen någonsin skulle se henne igen, bara hennes svällande bleka skal.
Vad var ett skal så vackert när själen var så tung att man knappt kunde stå upprätt?
En mås skriade långt ute till havs, den ropade på henne, kom närmare, kom närmare.
Hon tog ett steg till, tills vattnet nuddade hennes knän.
Det var så kallt att det smärtade. Det stack och sved i det skinnet.
Hon väntade tills känseln försvann innan hon tog ytterligare ett steg.
Hon var skändad, trasig, tom och ensam.
Ensam i sin vetskap om vad någon gjort mot hennes själ och fysiska jag.
De hade inte bara skändat och våldtagit henne utan även stympat hennes själ, rivet itu henne som en docka av tyg.
Det bultade och värkte. Kött och blod var blottat men det smärtade inte längre i köttet utan i själen. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont.
Vattnet nuddade hennes haka. Salta stänk landade på hennes läppar. Det smakade gott, så förföriskt.
Kroppen var domnad, bara två steg kvar sen var det över, det oåterkalleliga slutet.
Sakta steg vattenytan över ansiktet. Luften var slut nu. Hon höll andan.
Håret flöt på ytan som en solfjäder. Kroppen ville också flyta upp men hon ville inte, ner, ner, ner, viskade hennes inre.
Långsamt skiljde sig läpparna åt. Lungorna bultade och skrek efter syre.
En sista gång öppnade hon ögonen för att se hur solen flödade genom vattnet. Hur månen log mot henne.
Vattnet fyllde lungor och själ. Hon lyftes upp och svävade.
En ängel bar henne på sina vingar och värmde henne med sitt dun.
Ljuset var så starkt att det nästan gjorde ont.
Hon hörde röster som kallade på henne, ropade och uppmanade.
Nu kunde hon se dem, siluetter, ansikten. Dom var grumliga men vänliga.
Plötsligt fylldes lungorna med syre igen. Det var så märkligt, nästan som om hon levde.
Siluetterna blev skarpare och ljuden vassare och högre.
Då insåg hon.
Hon hade misslyckats.
Långsamt började bilden klarna. Hon såg nu människorna. Hon hörde dem, såg deras förtvivlan som slog om till glädje i takt med att hennes bröstkorg höjdes upp och ned.
Förvånat kände hon ett rus, ett rus av glädje. Hon var levande. Själen var lätt igen. Hon vill resa sig men en vänlig hand höll henne nere.
Hon ville upp och leva.
Livet hade återvänt. Det hade förlåtit henne för att hon vänt ryggen mot det. Det hade skänkt
henne en ny gnista. Hon skulle kämpa in i det sista. Aldrig mer vända den ryggen.
Hon skulle leva, det var meningen.
Hon ville leva.
DIN FAVORIT?
*************************************************************************
Novell nr. 4
Av:
MichaFör att hennes liv är dyrbarare än så
Hon tryckte på knappen bara för sakens skull, men istället för att vänta tills det visade "grön gubbe" gick hon mot rött. Någonstans där djupt inuti henne, långt in i själen, fanns ett hopp om att det en dag skulle bli den sista gången som hon tryckte på knappen. Hon kom över idag med, precis som igår och dagen innan det. Precis som alla andra dagar.
"Att ta sitt liv är det mest egoistiska och fegaste man kan göra". Orden ekade i hennes huvud, slog som en stenhård hammare mot hennes trumhinna. Hon ville slå in pannbenet på sig själv, för att kunna radera orden. Radera skriken och sin egen verklighet. "Att ta sitt liv är det mest egoistiska och fegaste man kan göra". Hon ville varken vara egoistisk eller feg.
Hon lekte med döden än en gång. Det var som att hon spelade pingis över eld med sitt eget liv som pingisboll. För henne kändes det som att hela världen spelade fotboll med hennes huvud. Och det är när de slår de där hårdaste skotten och hon skjuts iväg, som hon ändrar riktning och hamnar fel. Varför vet hon inte, men det hade alltid känts som att det var hon mot världen. Hon kände sig tvungen att byta riktning sådär i luften. De sparkade på henne idag, precis som igår och dagen innan det. Precis som alla andra dagar.
Hon ville kanske bara att de skulle tro henne. Alla dessa ord om självmord, dessa påbörjade avskedsbrev som aldrig skickades iväg. Handlade det bara om att hon ville att de skulle tro henne? Kanske att någon skulle göra det. Kanske att någon skulle upptäcka henne och be henne att stanna. Det handlade inte om att hon ville att bilen skulle bromsa, sådär precis framför henne i sista sekund. Det handlade snarare om hennes liv. Innerst inne ville hon att den där bilen skulle bromsa mycket tidigare. Att han skulle se på långt håll att det var henne han var nära att köra på. Att han skulle stanna och säga att hon aldrig mer fick gå mot rött, för att hennes liv är dyrbarare än så. Hon ville bara höra de där orden ibland. Idag, imorgon och dagen efter det. Så att hon kunde leva, övertygad om att livet var till även för henne
"Att ta sitt liv är det mest egoistiska och fegaste man kan göra". Hon fick höra de meningarna igen, de orden, de bokstäverna. Men kanske var det hon själv som sa dem den här gången. Hon tryckte på knappen bara för sakens skull, men istället för att vänta tills det visade "grön gubbe" så gick hon mot rött. Som så många gånger förr, men den här gången försäkrade hon sig om att det inte kom en enda bil.
DIN FAVORIT?
*************************************************************************
Novell nr. 5Av:
My Westerbring
"Skräckens hus"
De tysta stegen
märktes knappt, ett svagt hasande och andetagens flämtande kunde omöjligt avslöja dem nu. Hur långt var det till dörren egentligen, allt förändras i det mörka och saker och ting är inte som det ser ut att vara.
Famlande letar sig händerna fram till väggen, den skrovliga vävtapeten med en hinna av intorkat fett från åratal av matlagning utan fläkt. Vart är dörren? Paniken sprider sig i kroppen, adrenalinet kokar och alla stressymptom inverkar samidigt. Vad i helvete, dörrjäveln måste ju finnas här!
Det är svart som i graven i det unkna huset, fönster är igenspikade, inte minsta droppe ljus kan tränga in. Vad är det för sjuk person som kan ha det så här?
Med ett fast grepp om den lille pojkens hand trevar de sig fram, allt för att den onde inte ska upptäcka dem. Aldrig kommer tankarna om denna tid försvinna från näthinnan, varför vi? Vad har vi gjort som fått denna person att utöva bestialiska metoder för att andra människor ska lida. Allt hade ju varit så bra, en "normal" familj i ett vanligt radhus i en förort till landets största stad, ekonomin var ok och förhållandet på bättringsvägen, barnet trivdes på förskolan och umgängeskretsen var lagom stor. Sen brast allt inom loppet av ett par dagar och här är dem nu, fångade i ett hus där råttor bygger sitt imperium och möglet är utbrett över både golv och tak. Den stickande lukten av avföring och hushållssopor håller en vaken i timmar innan den till slut får en att kasta upp i en fin hög som inte bidrar till att minska stanken i huset.
Pojkens grepp om min hand hårdnar och förvånat vaknar jag upp ur mina tankar om en eventuell bästsäljare av mina upplevelser.
Ett ursinningt vrål hörs från övervåningen, det får mitt blod att frysa och instinktivt tar jag pojken nära min kropp för att skydda honom, letar frenetiskt efter dörren som ska finnas någonstans. Famlande, ramlande, bedjande river naglarna överallt, fingertopparna kämpar frenetiskt för att känna ett handtag. Snälla, ett handtag på en dörr, det kan inte vara så svårt att hitta, kom igen!
Det första slaget viner över huvudet med blixtens hastighet och smärtan är bedövande, varm vätska rinner ner från bakhuvudet och jag inser med en gång att det är blod. Pojkens hjärtskärande skrik ekar i huvudet medan min kropp släpas uppför trapporna. Min plan att undkomma skräckens hus var lönlös och allt mitt hopp för pojken försvann. Det sista jag känner är ändå ett lugn, innan mina ögon sluts en sista gång...
DIN FAVORIT?*************************************************************************
